Att sätta gränsen.
Mycket mycket mycket(!!!) har hänt. Min dröm att få skriva den där boken är starkare än någonsin. Ingen jävla tycka-synd-om-bok. Utan bara få ner på några sidor hur sjuk värld vi lever i. Livet är inte en dans på rosor, de kräver jag inte heller att de ska va. Men vi måste våga se.. SE!!
Se individer för att kunna göra världen bättre. För att kunna göra de måste det finnas hjälp att få.
Men vart finns hjälpen?
Dom människor som behöver stödet kommer sällan, kanske aldrig, att be om det. Vi måste själva ta steget. De tar emot, de gör de. Men de blir förhoppningsvis bättre... Jag vill då våga tro det.
Jag tog i höstas steget. Att berätta och ta hjälpen. Min lillasyster behöver få en bättre start i livet än vad jag fick. Jag kan inte fixa de på egenhand, därför blev jag tvungen att ta hjälp av skolan.
Socialen blev inkopplad, med skolans hjälp. Hade jag försökt få kontakt med socialen på egen hand hade dom bara avvisat mig.. Igen! Till sanningen hör den att jag har ringt dit och grinat.. Haft ångestattacker och ringt dit och bett om hjälp, men dom har inget kunnat göra konstigt nog. Men med MYCKET påtryckningar från skolan gick de till slut vägen.
Lillasyster har idag en egen tillfällig bostad. Med personal som hjälper henne och hennes behov. Jag ser hur hon har mognat, massor! Jag är glad för hennes skull.
De känns skönt att veta att vissa delar är lösta. En del helt utan min hjälp, för ovanlighetensskull.
Men de finns en baksida. Jag ångrar inte att jag tog steget och berättade hur vi levt. Men alla hot via sms gör att man mår sjukt dåligt vissa gånger.
Ångestattackerna är inte lika många.. Men vissa dagar, då vill man bara gräva ner sig själv och aldrig mer uppstå.
Jag tror inte att personen som skickar detta till mig är frisk. Ingen frisk människa kan beté(?) sig så. Uttrycka sig så till sina egna barn.
"jag önskar att du aldrig får barn", "du har förstört dina lillasysters liv", "se dig om var du än går". DE GÖR SÅ INIHELVETE ONT!
Jag vill inte att utomstående ska välja sida. Tycka illa om någon.
Vi är alla samma skrot och korn. Vi gör alla fel. Men vi gör olika fel. En del kan man glömma och förlåta, andra inte.
Min förhoppning är att de blir bättre, lugnare. Om de leder till ett liv utan mamma vid min sida de får tiden visa. Mår hon bättre att leva utan oss, då måste hon få göra de. Jag hoppas att hon känner detsamma innerst inne.
Hon är ingen dålig människa, hon har "bara" gjort lite fel val här i livet. Hon behöver någon som ruskar om henne och berättar hur hon kan få de bättre.
Mig lyssnar hon inte på..
Nu ska jag ta helg.
"När du sätter en gräns mot någon talar du i samma stund om att du är värdefull"
Arg som ett bi?!
Tanken är att man ska dela på sig, men hur många gånger kan man göra de?
Man ska tvätta, laga mat, diska, plocka till här hemma, dammsuga skura.
Samtidigt som man gör de ska man på något sätt plugga teori till körkortet och även övningsköra hemma.
Någonstans mitt i allt detta ska jag även kunna ta mig tid till att unna mig själv att få göra någonting roligt.
Hur avsätter man den tiden då man har ca 1-2 timmar över per dag då man har kommit hem efter jobbet och sen ska till att sova. Jag är trött, så förbannad jävla trött.
Men ingen verkar lyssna.
För att unna mig att göra något som jag tycker är kul så passade jag på att riva tapeter i vårat blivande kontor.
Allt tog stopp även där, de står nämligen en stor jävla orgel som på något sätt ska fraktas till centrala luleå och in på ett äldreboende. Inte mitt problem att frakta bort skiten för de är inte jag som äger den, men ut ska den.
Men hur talar man om på bästa sätt att man vill ha den ut ur huset?! Grejen är den att jag tror inte att den kommer att komma så långt som till centrala stan ens. Så stora är mina förhoppningar.
Nej, allt ska vara frid och fröjd alltid!!! Jag är så arg så jag skakar av ilska, eller är det bara trötthet?!
och något mer som gör mig förbannad är den dära jävla vikthetsen som finns jävlarns överallt.
jag vet myckt väl att jag har gått upp ca 8 kilo, något som jag väldigt gärna skulle vela gå ner igen, men vart ifrån tar jag den tiden till att kunna gå på promenader?!
Blir så less av blickar och tankar från vissa människor som är så uppenbara. Hur ska jag någonsin vilja skaffa barn om jag vet att folk tycker att jag är tjock redan nu?!
Hade det inte varit för att jag ska passa upp alla andra människor så hade nog mitt liv sett ut annorlunda idag.
Åt helvete med vikthets, bortskämda snorungar som får tamejfan allt dom vill, människor som alltid ska ha rätt, människor som tycker om att trycka ner andra, folk som tror att vårat hus är en återvinningscentral. Finns mycket mer jag avskyr i denna stund.
Julafton
Idag infaller dopparedagen, dagen som jag oroar och gruvar mig inför varenda år. Alla blir så uppspelta, alla går med påklistrade leenden, som om de inte skulle finnas några som helst problem denna dag?! Helt idiotiskt i mina ögon. Men jag vet inte om de är grunden till varför jag mår som jag mår vid dessa högtider.
De sista som återstår av förmiddagen ska jag röja upp här på hemmaplan, sen åker vi till mamma efter 12 någongång och öppnar paket där. Kl 16 skulle de väl vara middag på Hertsön, och där kommer vi vara resten av kvällen.
Just nu känner jag att jag behöver en paus från mitt liv. Komma bort från alla människor och bara vara själv.
God jul till er alla som firar de helhjärtat.
Decembermånad
Allt ska bli så mysigt med advent och snööö. Dock ger de mig samtidigt otroligt ont i magen. Alla har så höga förväntningar, även jag själv.
Imorgon är de den 4e och de är även min födelsedag, en dag som jag försöker undvika så gott de går varje år. Samtidigt som jag vill vara helt själv den dagen med avstängd telefon så vill jag inte bli en sån där super deprimerad typ som inte går utanför dörren. de enda jag vill är att inte bli påmind om attt de är "min "dag. De blir för mycket.
Alla kommer med synande ögon, ser hur man bor, duger de man bakar?!, jag får gå med ett påklistrat leende.
De sjuka är att när väl besöken kommit och jag funnit min plats i hela situationen så överlever jag, de vet jag redan innan men ändå mår jag så sjukt jävla dåligt inför ...
och som toppen på de hela får jag sen dåligt samvete för att jag varit så nedstämd innan och de går ut över Jonas.
och sen den därá jävla julaftonen. De är HELT sjukt så jobbigt de är med den dagen med. För mig är de viktiga att man träffas, men inge mer.. ja fika och äta mat men bara umgås. Man behöver inte köpa kärlek! Att lägga ut flera hundralappar/tusenlappar på varann är ju så totalt jävla onödigt. Att jag och jonas byter julklappar med varann har vi inget emot, skulle jag kunna ge allt de jag äger och har för honom, men iår ger vi varann bara nå litet för att istället ödsla pengar och tid till huset. men alla dom andra som inte förstår att man inte blir lyckligare om man får fler eller dyrare julklappar. Jag behöver ingenting, är det något jag vill ha så köper jag de själv. Känns mer värt i hjärtat att kunna visa upp sitt hem med "de här har vi arbetat ihop till " istället för "de här har vi fått".. men man kanske är fel uppfostrad?
Vart ska man vara över julen?! de blir väl hos Jonas föräldrar.. kanske att man hinner med mina föräldrar en snabbis också. Men de har jag funderat på ett tag nu. Hur känns de för mina föräldrar att man inte är hemma över julen, jag minns att jag tyckte att de var skittråkigt när min storasyster flyttade hemifrån för sen var hon aldrig hem över julen.. och så vill jag inte att de ska vara... men jag antar att de bara blir så..? Jonas föräldrar får mer besök över julen än vad mina får... det har som sagt bara blivit så..
så här sitter jag i början av december... varje år.. varje år. Ont i magen är bara förnamnet. Gråter tills jag får kämpa för luft.. de är väl så de ska vara.. när man ska lyssna på andra och inte gå efter eget hjärta och behov.
Tack för att ni tog er tid.
Att stå på egna fötter.
Jag trodde aldrig att publiciteten av lägenheten skulle dra igång något så stort, riktigt coolt!
Utgångspriset ligger på 345 tusen, budgivningen startade på 300 tusen och nu är vi uppe i 425 000!!!!!
Hur jävla stört är de inte, vårat hem.. riktigt coolt är vad de är ! =D
De är nu vi ska in i ett nytt kapitel i våra liv. Ett liv tillsammans som kommer att vara de enda rätta! <3
Sista tiden har jag suttit och tänkt tillbaka hur de var för 7 år sen.. då vi inte var tillsammans utan bara gick på samma skola och de var knappt så vi sa Hej till varann.. Internet kan vissa gånger leda till bra saker ;D
Vem kunde tro att de skulle leda till detta :)
För mig är de stort. De är ett stort steg, mot vad som komma skall. Jag vill lämna det som varit och vara mer självständig med mitt liv och med min sambo. Känns bra att få flytta från Örnäset och inte ha någon som man riktigt känner på samma område, riktigt börja om från början och bygga upp något nytt. Jag vet var jag kommer ifrån, jag är stolt över det jag åstadkommit och absolut inte stolt över de jag kom från.. men jag har överlevt och det har gett mig en erfarenhet som de flesta(?) inte har.
Det som gör mig riktigt besviken är hur folk har betett sig när vi har berättat om husplanerna. De har varit blandade kommentarer, dom flesta till de positiva men de har ändå varit en massa kommentarer som fått mig att funderna: Vill du mig väl?!
Om en person märker på mig hur lycklig jag verkar vara över husplanerna hur kan man då komma med negativa kommentarer.. är de av ren avund?! Huset är inte i de lyxigaste skicket de är vi väl medvetna om, men vi får de till bra pris och kan göra något eget av de istället för att ha allt i ordning från början och att de ser ut som att de kommer från en sida i någon katalog.
Nåväl, jag är lycklig över de vi lyckats åstadkomma och det ska inte någon själ få förstöra :)
en dusch och sen se om jag tar mig ut till storheden och köpa tapeter eller om nacken har ihjäl mig först, de lär vi ju märka.
Tack för ordet och trevlig helg!
Finito!
Semestern var tänkt som en tid då jag skulle få vila upp mig och göra nå kul. Komma ut och göra nå kul när jag slitit som en slav i 4 år. Men inte blev som man tänkt sig. Tog mig i alla fall upp till mormor, lyckades få vara med henne i 2 dagar utan finngubben som fan bara blir värre med åren.
Jag vill att vi packar väskan/väskorna, åker iväg bara du och jag. Ber alla andra fara åt nå annat håll och bara vara. Men de är för mycket begärt när allt verkar kretsa kring oss. De är alltid vi som ska fixa allting. Ordna upp alla problem. Åt helvete med de, jag är less! Spyless!
Nu blir de en dusch och rensa tankarna för att sen fara iväg och handla lite till middagen.
Midsommar!
Planen idag är att åka till Hertsön och äta middag! Fram till dess ska jag bara sova. Tröttheten är ett faktum! Kroppen är i koma. Önskar att jag kunde avboka min plats vid middagsbordet i afton, men jag vill samtidigt inte bli stämplad som en nedstämd typ som inte klarar av att gå utanför dörren! De är bara o fortsätta kämpa på, jag vet att jag kommer må bättre i eftermiddag och sen ännu bättre imorgon då jag insett att jag tagit mig igenom dagen utan några större problem!
Hade tänkt om jag skulle åka till stan o se om man hittar nå snyggt till ikväll, men de ids jag inte de är lika o spara pengar till veckan om vi får för oss att åka iväg någonstans.
Nu ska jag gå o göra natt igen!
Hoppas Ni får en bra dag <3
Funderingar...
Igår när vi var och hälsade på Jonas farfar fick jag ett samtal från okänt nummer. När jag svarar hör jag ett ljust och försiktigt Hej, de tog ett tag innan de kopplade jag kollade på numret igen sen när personen i andra sidan luren säger "de är Jenny" då tänds de en lampa inom mig. Vi har inte pratat på flera månader, kanske är de ett år sen jag minns inte. Jag är verkligen världens sämsta på att ringa. Jag tänker på mina vänner som har flyttat hela förbaskade tiden men jag ringer aldrig.
Vi surrade i drygt 20 minuter sen dog min telefon. Sen gjorde jag inget annat den kvällen än att tänka på Jenny. Hade jag kunnat och hittat till Eskilstuna hade jag klivit ombord på första bästa flygplan.
När vi sedan körde in bilen på parkeringen brast de för mig. Som jag saknar henne. Så jävla ensam man är egentligen. Man har sitt här uppe och hon har sitt där nere. Jag har många fina vänner, men Jenny är den jag hade bäst kontakt med på gymnasiet och efter skoltiden. Hon är nog den enda som skulle helhjärtat lyssna på hur jag mår just nu och inte bara avbryta med ett "mm, jo och jaha". Hon skulle verkligen lyssna och de är de jag behöver.
Fina vän <3
Handlar de om att våga och chansa? Är de vad de handlar om, så är jag väl alldeles för feg eller så tänker jag på alla andra som vet vad man ska och inte ska göra. Kan man få gå sin egen väg och upptäcka sina egna fel och brister. Jag orkar inte passa upp alla andra! Jag vill och försöker göra de bästa jag kan, men jag är så förbaskat trött. Jag är ett samtal bort och tydligen ska jag lösa alla världsliga problem. Jag orkar inte.
Att man har ett jobb är nog räddningen, för fy fan så skönt de är att kunna fara till jobbet och tänka på annat.
En avgörande dag?
Jag hoppas nå innerligt att vi verkligen har råd!
Senare idag ska vi på körkortsutbildningen, så snart kanske jag äntligen kan börja övningsköra *tut tut*
Ne, nu ska jag se om jag kan göra någon nytta :)
Förhoppningsvis ringer telefonen snart, mycket snart :)
Upprörda känslosvall.
De jobbiga är att jag inte hittar någon grund till de hela.
For ju till mamma nu på morgonen för att göra min syster fin i håret och göra en make up (trodde jag).
Vad gör morsan då om inte sätter sig o röker inom hus. Är de något jag hatar så är de RÖKNING!
Rökare är så förbannat själviska. Här har vi på oss finkläder också sätter sig människan och röker inomhus,
hur är man funtad då? gissar att de var de lilla som drog igång allt, som fick bägaren att rinna över.
Varför kan inte våran familj vara normal som alla andra?
De enda jag vill just nu är att få vara med mormor, och gråta ut i hennes famn.
Hon är den enda som förstår och lyssnar. Så har de alltid varit <3
de enda jag ber om är ledig tid och mormor, utan måsten och utan krav.
Ska försöka göra ett ansikte av de lilla som återstår.
Inte bara o köpa!
De borde vara ett lätt beslut, och de är de också innerst inne. Vi ska ju leva livet tillsammans, och fler kvadratmeter behöver vi absolut och nu när vi väl har chansen så bör vi ju passa på. Helt klart!
Men är de något som jag har svårt för så är de lån, dock har ju nästan hela svenska folket lån till bostäder, bilar och diverse. Men just ordet skuld. Att veta att man kommer ha skuld till någon, usch jag hatar de! Men samtidigt så vet jag att vi skulle ju aldrig gå o köpa ett hus som vi inte har råd med, men ändå.. tänk om!
Jag gissar att de kommer kännas lite klarare i mitt huvud när man får veta vad dom begär för huset.
Hur kommer de sen att kännas att flytta in i huset, om de nu blir av vill säga. Farfarns hus, Edlunds hus. Kommer jag att kunna känna att de är mitt hus? Hur många kommer att tycka "nej, så här har de alltid varit så här ska de va"?!
Samtidigt har jag förståelse, är man uppvuxen med huset så vill man ju inte att någon kommer och ändrar.
Skulle någon utomstående komma och t ex bestämma hur jag skulle göra med mormors hus den dagen hon inte finns på denna jord skulle jag kasta ut denna människa med huvudet före. Så de är ju självklart svårt, att låta någon annan tycka och tänka. De handlar väl om att kunna kompromissa.
Jag vill leva mitt liv med honom, för mig är bara ett husköp ett väldigt stort steg. Man vill ju inte att något går galet.
Som den kontrollmänniska jag är vill jag ha en riktig kontroll på allt!
Tråkigt men sant.
Allting skulle ju kännas så bra igår. Började dagen med besök hos läkare, sen vidare mot jobbet för att sen sluta kl 15. Dessutom var de strålande sol ute. Efter jobbet trampade jag förbi Kvantum för att handla lite småtjaffs till middagen, vi tänkte bara käka nå som går snabbt att göra och äta så de fick bli parisare.
Men sen vände humöret, jag blev alldeles färdig i kroppen, frös gjorde jag hela eftermiddagen. Jag prövade att vila både i fåtöljen och i sängen men de gick inge vidare så jag gav upp efter en timme. Det riktigt kröp i kroppen.
Förstår inte vad de var som gick fel. Både jag och min sambo slutade ju tidigt igår så tanken var ju att vi skulle ha mycket tid över efter middagen till att hitta på nå som man annars aldrig orkar efter jobbet.
De är fan inte kul att behöva känna varenda jävla månad att dom flesta i min omgivning bara retar upp mig, går mig på nerverna, att jag blir äcklad så fort en människa tar i mig. Det är fan inte normalt att leva så, och jag kan tänka mig att de är inte särskilt kul att leva med mig just nu när jag är så här..
Jag pratade lite snabbt med kvinnan i receptionen på VC igår innan jag skulle in till läkaren om mina biverkningar och hon rådde mig att ta kontakt med barnmorskan så fort som möjligt, men i vanlig ordning har jag dragit ut på de för länge. Idag är de röd dag, imorgon har jag inte en susning om de jobbar sen har vi helg så jag får försöka komma ihåg och ringa henne på måndag.
Idag väntas jobb, känns mycket skönt att jobba dom dagar då man mår så här. Jag har väldigt fina arbetskamrater och de är en bra stämning bland kollegorna, sen ute i butiken går man in i en roll, man tänker inte på problemen utan man finns där för andra människor.
De är nog de som är problemet med mig själv egentligen. Jag ser till att finnas där för alla andra, men så fort jag tänker på mig själv så får jag dåligt samvete. Jag har så svårt att säga nej.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att åka iväg till min mormor bara över en helg. det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på verkligheten, hon blir inte yngre min mormor och jag borde verkligen ta vara på den tid som man har för jag vet att den dagen hon försvinner så försvinner en mycket stor del av mig.
Hade några små planer på att kanske åka upp nu ihelgen, första helgen på väldigt länge som jag är ledig.
Men de är något som tar emot. De tar emot att lämna hemmet. Jag kan inte lämna hemmet, jag vet inte vad är de som känner att jag har ett stort ansvar, som om allting rasar om jag inte är hemma. Men nog vet jag samtidigt att Jonas skulle klara sig, han är ju en vuxen människa. Men de känns som om jag skulle svika honom.
Jävligt konstigt!Jag vet.
Nåväl, ska lämna detta stycke med ord för ett tag nu och göra mig iordning för jobbet.
Ha en bra dag.
/Emelie
Bollplank..
Vet inte om de är kombinationen med mina p-piller som gör att jag får må så här varenda jävla månad. Jag står inte ut. Ser inget positivt i nå, allt jag gör duger inte. Inte ens att jag försöker duger. Ingen tacksamhet för något, då bryter jag ihop.
Ord är ett vapen, riktar du dom rätt o skjuter du skarpt så kommer du att såra någon nå enormt. Jag är bollplanket.
Jag försöker vara en bra storasyster som försöker hjälpa sina småsyskon. Men gör jag inte på ett visst sätt som dom vill så blir allt helt fel, tyvärr vet jag bara inte hur jag ska göra.
Jag försöker skämma bort min storasyster för att hon ska få hitta på saker på egenhand.. men de blir också fel.
Men våran familj är uppvuxen med att kärlek inte går att köpas för pengar, vilket är helt rätt enligt mig..
så varför försöker jag då egentligen?
Jag försöker ta hand om vårat hem.. om våran lilla familj som består av 2 personer, men jag klarar inte ens av de. Jag förstorar upp de hela, de vet jag inombords men samtidigt har jag en känslan som säger jag orkar inte mer.
Jag vill kunna lämna allt för en stund, stänga av mobilen och allt annat som gör att de går att nå mig. Allt för att slippa känna pressen. Ibland blir de bara för mycket.
Känns helt sjukt att man ska behöva må så här 2 veckor varenda jävla månad på grund av ett litet piller.
Jag älskar dig, jag vill dela mitt liv med dig, jag vill att du blir far till mina barn, jag hoppas bara att du står ut med mig.
Absolut dags!
Är ledig idag och imorgon efter 5 dagars arbete, var riktigt slut i kroppen igår när jag kom hem.
Händer väl inte särskilt mycket nytt, förutom att jag fått komma tillbaka till Storheden efter att en tjej sökt nytt jobb och dessutom fått de :) Ingen är lyckligare än mig att få vara tillbaka, tråkigt bara att J började på nytt ställe. De känns verkligen bra i kroppen och sammanhållningen är på topp!
På hemmafronten är även allt på topp, förutom att vi har alldeles för mycket grejer för en lägenhet vilket i sin tur har lett till att vi nu är på husjakt :) Kunde väl aldrig tro att jag skulle börja se mig om efter en sån stor utgift, men de är ju långsiktigt och förhoppningsvis kommer de barn och husdjur sen :) Körkortet går de fortfarande äckligt segt med, måste få fingrarna ur röva och boka in den därá förbaskade handledarkursen!
Men någon gång så kanske.. ;)
Systra Mi fyller år idag, blir hela 27 unga år :) Kom och tänka på åldern imorse.. om hon är 27 då är ju jag tametusan 23 iår.. syrran hade barn vid den här tiden. Helt galet hur "vuxen" man blev helt plötsligt åren bara flyger fram. Blir mest troligt att åka till henne imorgon efter att jag varit till Sofia och friserat Hufvudet ;D
Ska nog ta och sätta fart på den här dagen nu, har suttit här alldeles för länge. Nu står raka benen, inpackningen av håret, ansiktsmask och så klart dusch på schemat, senare idag blir de en tur förbi stan och kolla på en cykel till Jonteman!
Imorgon är de tänkt att vi far till Antnäs och köper nya sänglampor som jag sett ut! :D
/Emlan
Förflyttad.
Angående min uppsägning så har jag nu blivit erbjuden en tjänst i city butiken, och jag har tackat JA. Kommer att börja där i slutet av december :)
Drygt en vecka kvar till min födelsedagen och jag har haft turen att bli sjuk, dock håller jag redan på att bli piggare. Jag hade nästan hoppats på att de var svininfluensan som drabbat mig så ingen skulle vela komma hit, nåväl man kan ju inte alltid ha turen på sin sida ;) Måste ta och börja inventera kyl och frys och se hur mycket plats de finns hur tårta och fikabröd, känner på mig att de inte är så mycket att spela med men på något sätt ska de väl gå.
På förmiddagen har jag sett de första avsnittet av Mamma till en Mördare. De träffade mig rakt i hjärtat vill jag lova. Jag tycker de är oerhört starkt av dom anhöriga att kunna gå ut med de. Tyvärr är de bara 3 avsnitt i denna mini-serie och de andra avsnittet såg jag i måndags, trodde att de var de första avsnittet då jag aldrig lagt märke till någon reklam för serien. Nåväl, jag längtar redan till nästa måndag för att få se de sista avsnittet.
Valet är svårt. Att stötta eller ej. Finnas där eller gå sin väg. Jag vill så gärna veta vad som är rätt och vad som är fel. På ett sätt har jag gått vidare med mitt liv, men samtidigt kommer bilderna upp framför en. Har man gått vidare då? Jag har inte förlåtit människan de kommer aldrig att göra heller. Men samtidigt finns jag där när han mår dåligt, trots jag vill de eller ej, för de är väl min plikt?!
Jag har börjat stå upp för min sak, börja försvara mig och det som är mitt. Jag är less allt Hysch Hysch. Jag tror de skulle kännas lättare i mitt hjärta och min själ om jag skulle öppna mig. De skulle jag också kunna göra, jag har inget att skämmas för, men tydligen har anhöriga de.
